När vi pratar om begreppet förbindelsepunkt syftar vi till den juridiska punkt där den allmänna VA-anläggningen slutar och fastighetens installation börjar. Förbindelse­punkten behöver nödvändigtvis inte vara den faktiska inkopplingspunkt där fastighetens ledning möter huvudmannens ledning. Viktigt är däremot att avstängnings­ventil och andra för huvudmannen viktiga anordningar finns på den allmänna sidan av förbindelse­punkten. Huvudmannen har ingen rätt enligt vatten­tjänst­lagen att ha t.ex. en avstängningsventil på fastighetsmark. Detta jämfört med den lagliga rätt som finns att ha vattenmätaren inne på fastigheten.

Det är i förbindelsepunkten som det VA-rättsliga förhållandet uppstår. Det innebär att huvudmannen är ansvarig på ena sidan av förbindelsepunkten (den allmänna delen) och fastighetsägaren är ansvarig på den andra sidan. Ur ansvarssynpunkt är det viktigt att veta var förbindelse­punkterna för de olika vattentjänsterna finns. Uppkommer t.ex. ett läckage, ett stopp eller annat problem med en ledning måste huvudmannen och fastighetsägaren veta vem som är ansvarig för vilken del av servisen. Behöver en ledning lagas eller bytas ut är förbindelsepunkten viktig för att ta reda på vem som ansvarar för åtgärder. I illustrationen nedan ser vi en fastighet som anslutits till vatten, spillvatten och dagvatten, liksom läget för den juridiska förbindelsepunkten.

Det är i vattentjänstlagens 12 § som flera viktiga regler om förbindelsepunkten finns. Paragrafens regler behöver översättas i arbetsprocesser kring nyanslutningar för att det ska bli tydligt och rättvist för alla parter. Först och främst innehåller 12 § skall-krav. När kommunen tagit beslut om verksamhetsområde får huvudmannen i uppdrag att ordna en anläggning. När anläggningen finns på plats måste (skall-krav) huvudmannen bestämma en förbindelsepunkt för varje fastighet som omfattas av verksamhets­områdes­beslutet. Om huvudmannen väljer att anlägga en alternativ form av anläggning, t.ex. en dagvattenanläggning som inte är rörbunden, informeras fastighetsägaren istället om detta.

Att samråda kring och informera om förbindelsepunkten (eller anläggningen i övrigt) är den andra delen i 12 § som är viktigt att ha med i arbetsprocessen. Paragrafen innehåller skall-krav även här. När huvudmannen har informerat om förbindelsepunktens läge uppstår fastighets­ägarens avgiftsskyldighet, vilket innebär att den taxa som gäller denna dag är den taxa som huvudmannen måste debitera utifrån.

I 1955-års VA-lagstiftning ägde huvudmannen ledningarna ända fram till husliv, vilket ändrades i och med införandet av 1970-års VA-lag. Då flyttades förbindelsepunkten ut till fastighetsgräns och detta gäller än idag. Enligt vattentjänst­lagen ska en förbindelsepunkt vara placerad i fastighetens omedelbara närhet. Det finns inget exakt avstånd angivet i lagen, men de flesta huvudmän har valt att lägga förbindelse­punkten ca 0,5 m utanför fastighetsgränsen och detta avstånd har bedömts vara tillräckligt nära. Men som det ofta gör när det kommer till juridik finns det undantag. Om det finns särskilda skäl för annan placering av förbindelse­punkten kan den placeras längre bort. Men vad kan ett särskilt skäl till annan placering vara?

Det har nämnts i förarbeten till lagstiftningen, och fastställts i praxis, att de vanligaste (mest troliga) skälen för annan placering är om fastigheten är en skafttomt eller om fastigheten tillhör en samfällighet för VA-frågor. Nedan följer ett referat för ett avgörande som handlar om just förbindelsepunktens läge och särskilda skäl för annan placering. Detta beslut är från 2012 när VA-nämnden fortfarande fanns kvar. Fallet är intressant och dyker t.ex. upp i en dom från 2020 när Mark- och Miljödomstolen hänvisar till just detta avgörande. 

Beslut den 17 oktober 2012, BVa 63

H och KF äger en fastighet som har fått en förbindelsepunkt förmedlad ca 100 meter från deras fastighetsgräns och invänder sig mot detta. Kommunen anser att fastigheten ska ses som en oäkta skafttomt, vilket ger kommunen rätt att förmedla förbindelsepunkt där deras servitutsväg börjar i gatan. H och KF:s fastighet har fått servitut för infartsväg över ett stycke kvartersmark som ägs av kommunen, men som förvaltas av en samfällighet och som används som boendeparkering för personer som bor på öar i närheten. Fastighetsägarna kör alltså över en parkering för att komma till sin fastighet men de är inte själva en del i samfällighets­föreningen som förvaltar ytan.

Kommunen anser att på grund av att fastighetsägarna har servitut för att åka över parkeringen till sin fastighet ska fastigheten betraktas som en oäkta skafttomt. Det berättigar kommunen att placera förbindelsepunkten vid infarten till parkeringen. Kommunen anser också att detaljplanen för området gör det omöjligt för kommunen att äga ledningar på kvartersmark.

Fastighetsägarna anser inte att deras fastighet bör bedömas som en skafttomt. Den sträcka som ledningarna skulle behöva dras över innebär tekniska svårigheter och fastighets­ägarna skulle också bli tvungna att lägga ledningar i annans mark. Deras fastighet är inte heller en del i den samfällighet som förvaltar kvartersmarken som ligger mellan fastigheten och den förmedlade förbindelsepunkten.

VA-nämnden anser det klarlagt att fastigheten inte har fått en förbindelsepunkt i fastighetens omedelbara närhet och går vidare i sin prövning för att se om det finns särskilda skäl för annan placering. När det gäller nuvarande och framtida användning och ägande av marken anser VA-nämnden att det inte kan anses som ett skäl för huvud­mannen att förlägga förbindelsepunkten någon annanstans. Det är mer skäligt att kommunen, som faktiskt äger marken, är den som förlägger ledningar där. VA-nämnden anser inte heller att detaljplanen förhindrar kommunen att vara ledningsägare. Skulle det vara så att det innebär att detaljplanebestämmelserna frångås, ska det ses som ett mindre avsteg som kan godkännas enligt vattentjänstlagens 11 §. Det faktum att fastighetsägarna, genom ett servitut, har tillförsäkrats utfartsväg över parkeringen betyder inte att utfartsvägens läge och beskaffenhet kan jämställas med de vägservitut som har godtagits som oäkta skafttomter i andra VA-nämndsavgöranden. VA-nämnden avfärdar därmed det invändandet som ett särskilt skäl.

VA-nämnden anser inte att kommunen har kunnat visa att det finns särskilda skäl för annan placering.

Vår kommentar: Viktigt att påpeka är att det finns andra fall där huvudmannen har förmedlat en förbindelsepunkt vid det oäkta skaftet och bedömts ha rätt att göra så. Alltså för tomter som saknar fastighetsgräns ute vid vägen, men som via servitut har rätt att köra över annans fastighet för att ta sig till fastigheten. Som ofta inom juridisk praxis måste man läsa fler avgöranden för att få en mer nyanserad bild av när det är ok att förmedla förbindelsepunkten på annan plats än i fastighetens omedelbara närhet. I fallet som beskrivs ovan verkar det ha varit viktigt att servitutsvägen ledde över en yta som kommun själv ägde. Det framstår därför som troligt att om ledningsförläggningen hade behövt gå över mark som kommunen själv inte ägde hade avgörandet sett annorlunda ut.