På senare tid har det pratats mycket om VA-avgifter och det börjar nästan bli vardag att se tidningsrubriker om stora avgiftshöjningar. Allt fler fastighetsägare sätter sig in i VA-taxan och undrar om det kan finnas pengar att spara. På VA Strategi arbetar vi med ett stort antal olika kommuner och VA-huvudmän runt om i landet och vi har börjat märka av en trend som vi inte riktigt känner igen. Kommuner vill lämna en taxekonstruktion där vattenmätarens storlek styr avgiften och istället införa Svenskt Vattens taxeförslag som fördelar kostnaderna utifrån antalet bostadsenheter. Från flera håll har vi hört att kommuner vars VA-taxa baseras på vattenmätarens storlek har stött på hinder och problem med avgiftsuttaget.

VA-avgifter baserade på vattenmätarens storlek

I relativt många svenska kommuner beräknas VA-avgifter delvis utifrån vattenmätarens storlek, vilket skiljer sig från vad som rekommenderas av Svenskt Vatten nu och i tidigare förslag. Vattenmätarens storlek har använts som ett sätt att bedöma nyttan som varje fastighet har av den allmänna VA-anläggningen, och därmed hur hög avgift som ska betalas. Den senaste tiden har vi på VA Strategi pratat med flera kommuner som upplever att denna konstruktion inte längre passar kommunens förutsättningar.

Ett förändrat beteende och behov hos användarna kan göra stor skillnad ekonomiskt för VA-huvudmannen när brukningsavgiften baseras på vattenmätarens storlek. Det kan bli ett problem om fastighetsägare, framför allt större verksamheter, vill byta till en mindre vattenmätare för att minska sin avgift. När intäkterna blir mindre på grund av att fastighetsägarna byter till en mindre mätarstorlek minskar inte VA-huvudmannens kostnader på motsvarande sätt. Att de stora mätarna med stor kapacitet försvinner och de mindre mätarna blir fler innebär också att fördelningsunderlaget förändras. Det blir allt färre fastighetsägare som betalar en högre avgift och allt fler som betalar en lägre avgift, vilket i sig innebär en mindre spridning. Taxekonstruktionen tar inte längre lika stor hänsyn till den varierande nytta som olika fastighetsägare objektivt sett har av den allmänna VA-anläggningen.

Vattentjänstlagen säger ingenting om exakt hur en VA-taxa ska vara konstruerad och det är upp till varje kommun att besluta om en taxa som passar kommunens egna förutsättningar. Däremot ställer lagen krav på att taxans avgifter ska vara skäligt och rättvist fördelade mellan användarna i VA-kollektivet. I rättspraxis har vi sett att detta är tätt kopplat till vilken objektiv nytta en fastighet anses ha av anslutningen till den allmänna anläggningen, oavsett om fastigheten just nu används på ett visst sätt. I vissa fall kan mätartaxan eventuellt bli ett för trubbigt mått på nyttan av anslutningen eftersom helt olika fastigheter kan ha samma mätare och därmed samma avgift.

Ett exempel på när en taxekonstruktion baserad på vattenmätarens storlek kan upplevas som för trubbig skulle kunna vara en handelsfastighet med en stor byggnad och ett litet kapacitetsbehov. Fastigheten klarar sig med en vattenmätare av samma typ som en villafastighet trots att byggnaden på fastigheten är betydligt större än en villa och verksamheten något helt annat än ett enfamiljshus. Med mätartaxan kommer avgiften för vatten och spillvatten att vara i princip lika stor som för villafastigheten. Om en stor del av fastigheterna har samma typ av vattenmätare behöver kubikmeteravgiften utgöra en större andel av den totala avgiften för att differentiera avgiftsuttaget mellan olika typer av fastigheter. Det kan i sin tur innebära andra problem med varierande intäkter som är svåra att förutse.

I Svenskt Vattens taxepublikation P120 föreslås att bostadsenheter används för att få fram en avgift som motsvarar nyttan som varje fastighet har av att anslutas till den allmänna VA-anläggningen. Antalet bostadsenheter kan anses vara ett bättre mått på den objektiva nyttan än vattenmätarens storlek eftersom hänsyn tas till bebyggelsen på fastigheten, som är mindre föränderlig, snarare än kapacitetsbehovet i dagsläget.

Med Svenskt Vattens taxeförslag kommer handelsfastigheten i exemplet ovan istället att debiteras utifrån byggnadernas storlek, vilket ofta innebär en väsentligt högre avgift för en handelsfastighet än för en villafastighet. Detta sätt att fördela kostnaderna på kritiseras inte sällan av fastighetsägare som inte anser sig nyttja den allmänna anläggningen i den storleksordning som avgiften motsvarar. Domstolarna har dock i många fall fastslagit att en avgift som utgår från byggnadens storlek, och därmed fastighetsägarens möjlighet att använda den allmänna VA-anläggningen, är ett rättvist och skäligt sätt att fördela kostnaderna. Hänsyn ska i första hand tas till fastighetens användningsmöjligheter på sikt – inte till fastighetsägarens användning just nu.

Sammanfattning och slutord

Olika former av kapacitetstaxor eller mätartaxor som de också kallas är relativt vanliga i Sverige trots att de skiljer sig från Svenskt Vattens taxeförslag. Ur ett praktiskt perspektiv är det ett enklare sätt att fördela VA-verksamhetens kostnader, eftersom VA-huvudmannen har full koll på vilka mätare och mätarkombinationer som sätts upp på fastigheterna. Ur det ekonomiska perspektivet har mätartaxorna dock orsakat problem på senare tid. När allt fler fastighetsägare vill byta till mindre och billigare mätare kan intäkterna minska snabbt. I kombination med en minskad förbrukning och därmed minskad intäkt från den rörliga delen i taxan kan effekten bli kännbar för VA-huvudmannen. Slutligen har vi det juridiska perspektivet. Kan en taxa baserad på vattenmätarstorlek innebära en risk för att lagens krav på skälig och rättvis fördelning inte uppfylls? Ger mätarna en tillräcklig variation beroende på typ av fastighet?