År 2020 beslutade en kommun att ett område, där vattenförsörjningen tidigare ordnats genom en gemensamhetsanläggning (GA), skulle tas med i verksamhetsområdet. I samband med beslutet införlivades också gemensamhetsanläggningen i den allmänna VA-anläggningen och VA-huvudmannen betalade ett inlösenbelopp till samfällighetsföreningen. Fastighetsägarna i området debiterades sedan anläggningsavgift enligt kommunens taxa och en av fastighetsägarna motsatte sig att betala anläggningsavgiften.

Fastighetsägaren hade anslutit sig till gemensamhetsanläggningen sju år tidigare och hade då betalat en avgift till samfälligheten, som inkluderade nedläggning av ledningar och upprättande av servis. Dessutom hade fastighetsägaren kostnader för egna ledningar på tomtmark.

Eftersom fastighetsägaren hade haft dessa kostnader menade han att han bör få anläggningsavgiften reducerad. Dessutom menade fastighetsägaren att VA-huvudmannen inte kan ha haft några särskilda anläggningskostnader med tanke på att det redan fanns en befintlig anläggning. Fastighetsägaren hade heller inte fått ta del av det inlösenbelopp som betalades till samfällighetsföreningen och menade att en full anläggningsavgift innebär att han får betala för anslutningen två gånger vilket är orättvist.

För att få betalt väckte VA-huvudmannen talan vid mark- och miljödomstolen (MMD), som i sitt avgörande ansåg att det inte var skäligt att ta ut full anläggningsavgift. Här fick alltså fastighetsägaren rätt. Domen överklagades till mark- och miljööverdomstolen (MÖD) som nyligen tog upp målet.

Mark- och miljööverdomstolens prövning

I MÖD utvecklade VA-huvudmannen sin talan och anförde att en reducering av anläggningsavgiften skulle innebära att VA-kollektivet får betala för övertagandet av anläggningen två gånger, eftersom VA-huvudmannen redan betalat ett inlösenbelopp för anläggningen. VA-huvudmannen förtydligar också att det, även om det redan finns en anläggning, alltid tillkommer vissa kostnader för huvudmannen eftersom äldre anläggningar alltid har behov av uppgraderingar och nybyggnad för att få den standard som krävs för att införlivas i den allmänna anläggningen. I det här fallet har huvudmannen till exempel anlagt huvudvattenledningar, vattenverk och pumpstationer som krävts för att kunna ansluta den befintliga anläggningen.

Baserat på denna bakgrund blir frågan i målet om fastighetsägaren ska betala den anläggningsavgift som VA-huvudmannen debiterat honom, och särskilt om kravet på skälig och rättvis kostnadsfördelning är uppfyllt.

31 §   Avgifterna skall bestämmas så att kostnaderna fördelas på de avgiftsskyldiga enligt vad som är skäligt och rättvist. Om vattentjänsterna för en viss eller vissa fastigheter på grund av särskilda omständigheter medför kostnader som i beaktansvärd omfattning avviker från andra fastigheter i verksamhetsområdet, skall avgifterna bestämmas med hänsyn till skillnaderna.

Bestämmelsen om skälig och rättvis avgiftsfördelning har prövats många gånger och diskuterats i förarbeten till vattentjänstlagen. VA-avgiften ska bestämmas enligt den nytta som fastigheten har av VA-anläggningen, oavsett vilka individuella kostnader huvudmannen haft för den aktuella fastigheten. Detta ses som en huvudregel vid avgiftsfördelning.

Andra stycket i 31 § ger dock en viss möjlighet - och skyldighet - för VA-huvudmannen att ta hänsyn till särskilda omständigheter. Stycket innebär i princip att VA-huvudmannen kan få ta ut en högre eller lägre anläggningsavgift för en fastighet där sådana omständigheter finns – en särtaxa. Typiska omständigheter som kan ligga till grund för detta är ett områdes topografiska och geologiska förhållanden.

I det aktuella målet poängterar MÖD att huvudregeln är att full avgift ska betalas. Kompensation för tidigare anläggningskostnader ska snarare ske genom inlösenersättning för befintlig anläggning än genom reduktion av anläggningsavgiften. Domstolen håller också med VA-huvudmannen om att det normalt sett finns behov av att vidta vissa åtgärder för att införliva en befintlig anläggning, vilket innebär att VA-huvudmannen har vissa anläggningskostnader. MÖD anser att det fastighetsägaren anfört (fastighetsägarens argument) inte innebär att det finns omständigheter som kan ligga till grund för att reducera anläggningsavgiften. Fastighetsägaren ska därför betala full avgift vilket innebär att MÖD ändrar MMD:s dom.

Våra reflektioner

Det här är ett intressant rättsfall som vi tror kan vara till hjälp för många av landets VA-huvudmän. Vi vet att många brottas med problem kopplade till gemensamhetsanläggningar och vi har skrivit om ämnet i tidigare artiklar.

Det är lätt att glömma huvudregeln när kostnader ska fördelas i en VA-taxa – huvudregeln om skälig och rättvis fördelning. Vi vet att nyttan är grundläggande vid fördelningen och vi vet att nyttan kan vara svår att förklara och försvara. Fördelningen av kostnader behöver i första hand ta hänsyn till VA-kollektivets bästa och det kan innebära att vissa fastighetsägare får betala avgifter som överstiger den faktiska kostnaden för att ordna just deras anslutning. Det uppfattas inte alltid som skäligt och rättvist för den enskilde, som i det här fallet, men det kan däremot vara det som är mest rättvist mot VA-kollektivet. Det finns situationer när särskild hänsyn måste tas till kostnadsskillnader, så kallad särtaxa, men då behöver det finnas fysiska särförhållanden som orsakar den högre eller längre kostnaden. Sådana särförhållanden lyftes inte fram i det här fallet.