I november har vi återigen förmånen att föreläsa på Svenskt Vattens konferens VA-juridiskt Forum och som förberedelse har vi gjort en genomgång av hela landets VA-taxor. I vår genomgång fokuserar vi inte på avgiftsnivåer utan framför allt på taxornas utformning. Vi har hittills noterat att det fortsatt finns stor variation i VA-Sverige. Vissa kommuner har infört P120, andra har kvar P96 och det finns också en hel del andra konstruktioner, bland annat taxor baserade på vattenmätarstorlek. Hur förhåller sig denna variation till kravet på skälig och rättvis avgiftsfördelning i vattentjänstlagen? Finns det en korrekt taxekonstruktion som kan användas i alla typer av kommuner eller finns det skäl för variation?
Svenskt Vattens normalförslag till VA-taxa (P120) är branschföreningens rekommenderade förslag som gäller sedan 2021. För att fördela avgifter enligt vattentjänstlagens krav på bland annat skälighet och rättvisa delas fastigheter in i kategorier: bostadsfastighet och annan fastighet är de grundkategorier som finns i P120. För de två fastighetskategorierna används olika avgiftsparametrar för att fördela nyttan och därmed avgiftens storlek. En fastighet som kategoriserats som bostadsfastighet betalar till exempel en bostadsenhetsavgift som beror av hur många bostäder eller hur stora byggnaderna är på tomten. En fastighet som kategoriserats som annan fastighet betalar i stället en avgift utifrån tomtytan storlek. Detta för att dessa fastigheter har sin främsta nytta i tomtens storlek och inte byggnadernas storlek.
I de flesta kommuner betalar fastighetsägare olika hög avgift beroende på fastigheten är bebyggd (eller planerad att bebyggas) och utformad men det finns olika sätt att variera avgiften mellan olika typ av bebyggelse. I vissa kommuner skiljer sig VA-taxan mycket från Svenskt Vattens förslag. Det kan till exempel handla om att kommunen inte tar ut avgifter för dagvatten, att avgifterna är fasta summor oavsett hur fastigheten ser ut eller att avgifterna beror på vattenmätarens storlek i stället för förhållanden på fastigheten.
Det finns inga uttryckliga krav på hur kommunens VA-taxa ska konstrueras, utöver vattentjänstlagens krav på att de avgifter som tas ut är skäligt och rättvist fördelade mellan användarna. Däremot finns många års rättspraxis som stödjer det sätt som Svenskt Vattens P120 är byggt utifrån – P120 och dess föregångare bygger på vägledande juridisk praxis.
Vi på VA Strategi har hjälpt många kommuner att ändra taxekonstruktion och vi rekommenderar alltid att P120 införs, åtminstone som grund, när taxan ska göras om. P120 är ett väl genomarbetat förslag som både är tydligt och har stöd i tidigare prövningar av domstolen.
Att ha en kommunspecifik taxekonstruktion är som sagt inte lagstridigt i sig. I undantagsfall kan det till och med behövas på grund av speciella förhållanden i en kommun. Vissa problem kan däremot uppstå när kommunen har en kommunspecifik taxekonstruktion såsom att det blir:
En otydlig VA-taxa är svår för VA-huvudmannen att tillämpa konsekvent och svår för fastighetsägare att förstå. Tydlighet är därför en av de viktigaste egenskaperna för VA-taxan.
Vikten av att taxan är tydlig diskuteras av mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i ett avgörande (M 7730, 2014-03-20). Frågan i målet var om en fastighetsägare var avgiftsskyldig enligt VA-taxan. MÖD konstaterade att fastigheten låg utanför detaljplanelagt område. Detta var dock inte något som framgick av kommunens VA-taxa – här fanns ingen regel som beskrev att även fastigheter utanför detaljplanelagt område var avgiftsskyldiga. Eftersom kommunen bara får ta ut avgifter om det finns stöd i VA-taxan och vattentjänstlagen fick kommunen inte debitera fastighetsägaren VA-avgifter. MÖD konstaterade även att det är som huvudregel är kommunen som får bära ansvaret vid eventuella otydligheter i taxan, inte fastighetsägaren.
En ytterligare risk med att ha en otydlig taxa är därmed att avgifter inte får tas ut som avsett och kommunen kan till och med bli skyldig att återbetala felaktigt uttagna avgifter.
I vår granskning av Sveriges alla VA-taxor ser vi en stor variation i taxeföreskriftens utformning. Att konstruera kommunens VA-taxa på eget vis behöver inte vara fel men frågan är vad det egentliga syftet är? Vår erfarenhet är att användningen av Svenskt Vattens taxeförslag P120 är det tryggaste och bästa sättet att fördela VA-kollektivets kostnader på. I vissa situationer kan mindre avsteg motiveras men om så sker, är det viktigt att tänka igenom både orsak till avsteget och möjliga risker. Skiljer sig kommunens förutsättningar från landet i övrigt? Har skillnaderna verifierats? Har den avvikande formuleringen juridisk skärpa, dvs. är den tydlig och uppfyller den kravet på skälig och rättvis fördelning? Går ni i planer att ändra er taxekonstruktion? I vår artikel från maj 2022 skriver vi om vad som krävs och hur arbetet kan läggas upp.
Vill du få tillgång till fler artiklar?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!
